Nu är det tungt!

10 dagar kvar tills BF och det är inte alls sådär rosenskimrande längre. Vissa dagar kan jag knappt röra mig alls. Andra är bättre men då är jag så psykiskt nedbruten att jag går runt och surar i alla fall. I 2 månader har jag noga fått överväga varje steg jag tar om det är värt det eller inte. Skulle gått till sjukgymnasten idag, men bilen tyckte inte att jag skulle köra genom den stora snövallen så jag fick stanna hemma. Tror inte jag kommer gå mer dit nu för det är ett sådant projekt att ta sig dit varje gång och det är tyvärr en bit att gå från närmsta parkering.
Och så de älskade barnen. De betyder ju allt för mig, men det enda de får höra nu är "mamma orkar inte, mamma kan inte".