Jag är instängd och fastkedjad. Känner mig efter ganska exakt elva år fortfarande inte hemma i den här staden. Och när jag som idag känner att jag behöver komma bort en liten stund har jag ingenstans att ta vägen...
Saknar min familj. Telefon, messenger och ventrilo är inte samma sak.
Och min vänner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar