Saga föds

8:00 den 15 februari 2010 skrivs vi in på normalförlossningen på Östra sjukhuset. Det är överbelagt men det märker vi till en början inte av alls. Bra tajmat att ha bokat ett rum och en barnmorska i alla fall. :)
Får ligga med CTG en stund och den visar regelbundna sammandragningar, men de känns knappt. Efter en stund (09:12) kommer förlossningsläkaren in och spränger hinnorna med hjälp av en skalpelektrod.
Jag är då öppen 2 cm och tappen är mjuk och bibehållen med 2 cm. Vattnet fullkomligt forsar och den snygga blöjan får bytas massor av gånger. Min foglossning är inte att leka med men personalen är snälla och hjälper mig med kläderna och att vända mig. Får ligga en stund till med CTG och invänta värkar, men nu har jag inte ens sammandragningar längre.

11:10 kopplas det värkstimulerande droppet på och vi fortsätter att vänta. Fick en värk som riktigt slog omkull mig precis innan droppet sattes, men det var också den enda. Det blir dags för lunch och jag får in en tallrik med mat och lyckas äta ganska mycket med tanke på att värkarna nu börjar komma lite lätt.
De gör lite ont, men jag är inte det minsta påverkad tiden där emellan.
Vid ett-tiden har droppet ökats såpass mycket att jag har börjat få värkar och är nu öppen 3 cm och en timme senare är de etablerade och EDA lägges när jag bara är öppen 4 cm. Jag blir grymt besviken när jag inte får hjälp av EDAn och inser så sakta att det är fogarna som gör ont. Har fått in en BM-student nu som är helt fantastisk och jag befaller henne att inte lämna rummet. Trots att jag bara är öppen de 4 cm, bebisen står ovan spinae och är felroterad börjar min kropp att krysta. Det är faktiskt rätt skönt för under tiden jag krystar känner jag inte fogarna, men efteråt vrålar jag som en stucken gris. Men nu börjar det gå undan.

14:30 är jag öppen 7 cm, huvudet fortfarande högt och felroterat. 14:45 9 cm. 15:05 börjar de riktiga krystvärkarna. Allt här är lite grötigt och jag minns mest att jag är förbannad på den nya barnmorskan som rotar inne i mig och påstår att det är bebisen jag känner, varvat med att jag bönar och ber om kejsarsnitt. Är ganska övertygad om att mitt bäcken ska gå i tusen bitar. Helt plötsligt så roterar bebisen rätt och kan sjunka ner ordentligt. BM säger sig ha hört ett ljud och sedan sett hur huvudet snurrade. Bebisens hjärtljud går ner och det blir stressigt i rummet. Jag märker inget och tror att det är långt kvar. Personalen skäller på mig och säger att bebisen snart är ute. Självklart fattar jag inget och tror jag ska krysta länge till. Det spänner ordentligt mellan benen och fogarna gör ONT så då får jag för mig att jag ska knipa ihop benen och nästan hoppa ur sängen. Min man berättar att han ser huvudet och då inser jag att det faktiskt snart är bebis. Nästa värk slutar jag motarbeta och ut kommer huvudet och sedan kroppen. Runt halsen ligger navelsträngen lindad två lösa varv och i sängen nedanför mig ligger ett litet pyre. Lyckan går inte att beskriva.

"En bebis! Vi har fått en bebis!". Ber mannen se efter vad det blev, och han ser att det är en flicka. Apgar 9-10-10 med avdrag för tonus på första kollen. Hon skriker efter att de "misshandlat" henne lite och jag får upp henne på magen där hon precis som sin storebror kissar och bajsar ner hela mig så personalen får påbörja operation sanering. Moderkakan kommer ut väldigt smidigt och jag känner det nästan inte trots att den väger 870 gr.
Studenten bedövar och gör sig redo för att sy, men de hittar inget värt att sy ihop. Har bara en liten bristning som läker bättre om den får vara orörd.
Saga (som under tiden går under namnet bebisen) får ligga hos pappa en stund medan jag tvättas och undersöks. Det är en häftig känsla att se honom så otroligt stolt. Både över sin fina dotter och över mig som klämde ut henne.
Nu njuter vi bara av varandra och väntar på att barnen ska komma hem från skolan så vi kan ringa och berätta för dem att lillasyster har kommit.

Saga
15/2 2010
15:32
4215 gr
51 cm
Huvudomfång 37,5 cm